Och så börjar den välkända höstångesten smyga sig på och jag som inte litar på mörkret av den anledning att det som faktiskt har härskat där alla andra år är hjärtskärande, för mig ren ondska och sorg, för det är ju faktiskt i just det där mörkret jag tappade bort mig själv, allt som var jag lämnade min alldeles förstörda och krossade kropp.

Jag önskar att jag hade en tro på mig själv och att jag kunde välja mig själv före någon eller något annat för en gångs skull. Jag orkar inte vara alla till lags eller känna press för att alla andra omkring mig ska vara nöjda hela tiden om jag i slutändan ändå inte är tillräcklig, för alldeles för ofta känner jag mig otillräcklig både med och utan anledning, och jag ser mig själv som problemet, ofta, alldeles för ofta. Fast det kanske inte är så konstigt klart jag känner mig som ett problem och som den misslyckade i en värld där det förr faktiskt inte spelade någon roll hur mycket jag gav, jag var fortfarande den som stod kvar ensam i slutändan. Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket man går framåt och vidare i livet, för man kan inte förneka hur mycket just det där förändrade ditt liv, ditt sätt att tänka, att vara och förmodligen togs delar ifrån en som gör att man aldrig kommer kunna gå tillbaka till den personen man tidigare var och jag vet heller inte om det är en fördel eller nackdel det enda jag vet är att jag är livrädd för att bli en människa jag absolut inte vill vara.

Hur ska jag egentligen kunna ge utav mig själv när det hjärtat som i vanliga fall är varmt och öppet har svalnat och jag själv inte har några svar på varför det sakta men säkert börjar frysa. Kroppen och hjärtat säger bara nej till allting omkring mig, känns som jag bara går runt i cirklar och söker efter något men jag vet inte vad mer än att jag förstått att det förmodligen inte finns här, det kanske är det som är problemet jag vet inte, men jag vet att jag inte gillar att tappa fotfästet.

 

Själv har jag alltid tillåtit mig själv att reflektera över mina känslor, många människor har menat att jag många gånger tänker och känner för mycket för mitt eget bästa, jag anser att det är det som gör mig stark, för jag känner mig själv lika bra i dom mörkaste dagarna som i dom ljusaste. 

 

Inte nog med att jag bär på min egen historia, så inspirerar det mig att ta del utav andras. Jag har växt genom att ta del utav andra starka människors livsöden och det är vackert hur man kan lära sig saker av varandra eller rent utav känna igen sig i andra människors känslor, att faktiskt få någonting i utbyte av varandra. 

 

Det känns som jag är helt ur balans, i flera veckor har jag nu försökt hitta sätt för att bli stabil igen men fortfarande står jag och vinglar mig fram på mina två ben, försöker bestämma riktning, den riktningen som kanske förhoppningsvis skulle kunna leda mig till lycka eller ge mig den lilla pusselbit som jag tappat bort. 

Jag har fått möjlighet att göra så mycket spännande dom senaste månaderna, skaffat mig nya kontakter och i vissa stunder bokstavligt talat dansat på rosor men trots detta får mitt hjärta fortfarande kämpa med slag och sorg. "Det är BRA nu, håll fasaden uppe" har gjort att jag alldeles för länge hållit inne på sånt som faktiskt sårar mig som människa och får mig att känna mig otillräcklig och värdelös. 

Kan absolut inte säga att jag är olycklig, men hela jag är så tom. Jag hatar att ringa samtal och inte få något svar eller värst av allt, att inte ha någon att ringa som vill lyssna på all pointless drama eller euforisk lycka. Jag hatar att gå och lägga mig ensam när jag vet hur mycket det skulle hela mig om någon bara höll om mig, för det är i mörkret jag känner mig som ensamast. 

Om jag ändå bara kunde få vara någons favoritperson i världen, kunde få vara en person som någon faktiskt behöver i sin vardag för att känna sig hel, istället för att alltid vara allas andra, tredje eller till och med fjärdehands val. Om jag ändå kunde få höra att min existens är viktig för någon, för självklart finns det säkert men man måste få höra det och få det bevisat. Jag känner mig aldrig uppskattad eller viktig. 

Så ska man vara perfekt hela tiden, det tar på krafterna att veta att det faktiskt finns folk som dagligen iaktar mig och väntar på att jag ska göra misstag eller ta snedsteg. Att göra misstag är ändå mänskligt och det är så påfrestande att vara i en omgivning där perfektion ska krävas, ett samhälle där perfektion krävs, för jag menar jag är inte perfekt och kan heller inte kräva det utav mig själv. 

Att spela rättvist är inte alltid enkelt, oftast får man ta emot mer än man är värd men någonstans i mitt bakhuvud har jag alltid trott att man kommer längre i längden på att vara ärlig och respektera andra. Oavsett vad. 
Men, när jag inte ens känner trygghet när jag går genom staden där jag växt upp är det inte då dags att bryta min tystnad? När varenda del av min kropp skriker att det som hänt är FEL, är det då inte dags att bryta min tystnad?

Jag vill så mycket ändå känns det bara som jag står och trampar på ett och samma ställe. Det är frustrerande att inte bara kunna lämna det som varit bakom sig och försvinna. Bygga upp ett nytt liv i en ny större stad med nya bekantskaper, bygga upp nya vänskaper genom att sitta uppe hela nätter och dela med sig utav sina livshistorier, bli kär i någon som blir minst lika kär i mig och ge mig ut i branschen. Men ännu står jag kvar och trampar, samtidigt som jag känner hur andra människor trampar på mig. 



 

 

Jag grät på nyårs-afton när klockan slog tolv och upprepade orden "Det ska bli bra nu, allt ska bli bra" Jag antar att det var min största önskan, att få gå vidare i livet utan att vakna varje morgon med sorgen och ilskan som bodde inom mig. Det var ju självklart inte så enkelt, utan jag fick beta av bit efter bit av det som på sett och vis tyngde mig. 

Mitt hat till mig själv. - Någon kallade mig "hon den stora" under den första timmen utav året, jag vart inte ledsen men jag visste att det var ord som faktiskt gjorde en rättvis bild utav mig. Jag kan minnas mig själv gråta över den där förbaskade kroppen jag kände mig instäng i och hade ett sånt hat, den 6 Januari ställde jag mig på vågen och vikten slog mig så jävla hårt i ansiktet, jag stämplade mig själv som äcklig och dålig, men det var även då min bägare rann över och förvandlades till motivation. En sak har jag lärt mig, det är inte kliché att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det och att jag tog tag i mitt liv är något av det bästa för det får mig att må så bra både i kroppen och psyket. 

Våga gå min egen väg. - Att jag var rädd för att göra andra människor besvikna var väl kanske inte så konstigt, var någon i min omgivning irriterad eller arg så tänkte jag direkt att det var jag som hade gjort något fel trots att jag egentligen inte hade någonting med saken att göra. Jag gick hellre någon annans väg därför att det var det personen i fråga ville och vad jag ville hade absolut ingen betydelse. "Du klarar inte av att mista en till människa i ditt liv" Nej, kanske inte. Men sanningen är ju att dina sanna vänner står vid din sida och går vid sidan av vilken väg du än väljer i livet, dom som hoppar av längst vägen kanske aldrig var dom du skulle förlitat dig på. Jag har uppnått så mycket inom det jag brinner för under hösten som varit och jag känner att jag hittat tillbaka till mig själv, till målmedvetenheten, glädjen och engagemanget och för första gången valde jag mig själv framför någon annan.

Släppa taget. - Kanske det som varit svårast. Ni är så många som läser detta och alla har säkert sin egen tolkning men jag svär ingen kommer någonsin förstå mig i detta. Ni kan inte förstå frustationen, sorgen och ilskan av att gå i månaders tid utan ett svar och att alla vägrade att lyssna på mig. Min mamma beskrev det som "Tänk er att höra din dotter gråta genom vägen varje natt och inte kunna göra något, hon hade lika väl kunnat dött för det var den sorgen Johanna bearbetade" Jag har aldrig krävt att någon ska förstår, men jag har krävt att man respekterar situationen jag satt i och känslorna jag kände. 
Jag fick tillslut samtalet jag hade behövt och bett om så länge, 10 månader efter att allting bröt ut. Jag släppte nog taget men att sorgen jag hade genomgått hade jag som sagt redan genomgått. 

Detta är stora milstolpar under detta året, utan detta hade jag nog fortfarande stått i något utav ett mörker och vinglat framåt, men jag har lärt mig så mycket och tagit mig framåt, även när det varit slitigt så har jag klivit ur sängen och kämpat därför att livet är så mycket bättre nu och jag byggt upp mig som person igen och även när det kommer motgång så ska aldrig någon få bryta ner mig och köra över mig på samma vis igen. 

Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner och vilka som inte är det. Rensat mitt liv på energitjuvar och öppnat dörrarna för nya fantastiska människor, jag har insett vad som får mig att må bra och vad jag vill göra med mitt liv, för helt ärligt det enda jag inte tvivla på i livet är MIG SJÄLV, jag vet att så länge jag kämpar så kan jag komma hur långt jag vill! Min bästavän är jag själv, och jag är så stolt över den jag är att jag vågar gå min väg och följa mina egna instinkter, att jag står upp för mina åsikter men också kan respektera andras och framför allt att jag kan se mina egna fel och brister och accepterar dom. 

Det finns SÅ många människor jag vill tacka från djupet av mitt hjärta. Min famil och mina vänner som såg till att jag tog mig upp på benen igen och som har lyssnt och stöttat mig igenom min sorg och lyft mig när jag fallit. 
Jag älskar er! ♥

 

Halva delen utav den jag var, om inte mer? Dog. Hur klarar man sig utan ett helt hjärta och hur ska man överhuvudtaget gå till väga för att lyckas läka när allt omkring en är svart. Det var otroligt många månaders sorgarbete, jag grät, jag skrek och jag hade ständigt ont inombords. Att ha ont inom sig och att känna hur känslorna äter upp dig är den värsta sortens smärta.

En stark och vacker vänskap gick i miljarder bitar och vi kommer aldrig någonsin kunna sätta dessa bitar på plats igen, men att kunna möta henne som jag en gång delat så mycket med utan att känna den där smärtan betyder så mycket för mig. Att tänka bort hur olyckligt det blev och minnas det fina som en gång var. Hon var trots allt min person i världen.

 

Det här trassliga året kommer alltid att påverka mig och spåren kommer finnas kvar. Jag kan titta tillbaka och inse hur dåligt jag faktiskt mådde och det som hände kommer på så vis aldrig vara okej. Men jag kan även titta på mig själv idag och känna en stolthet över att jag tog mig förbi det jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Jag är kanske fortfarande inte hel som människa, kanske är det omöjligt att nå, jag hoppas inte det.

Att börja gymnasiet är en spännande fas i livet, kanske kommer du helt själv till en främmande och ny stad, du känner ingen och ingen vet vem du är eller vad du tidigare har för erfarenhet av i livet. Den tjejen var jag.

Visst var det skrämmande att lämna allt man någonsin vetat bakom sig. Människor man växt upp tillsammans med och korridorerna man vandrat i både som hel och trasig. Trots att jag inte trivdes så var det en trygghet. 

 

Jag vet att många är nervösa och förväntansfulla precis som jag var för ett år sedan. Mitt första år var jobbigt, prövande, sorgligt men även lärorikt, fint och underbart. Att hitta sin rätta plats bland så många nya människor och försöka vara alla till lags är inte lätt.

Men det viktigaste av allt: Glöm inte vem du är, vart du kommer ifrån. Släpp inte taget om gamla vänner för att det kommer nya och var rättvis mot dig själv! Du är värd att må bra tillsammans med människor som inte ger dig annat än glädje och förståelse. 

 

Har du tur klickar du med någon direkt men det betyder inte otur om du inte gör det. Kanske måste du pröva dig fram, för jag antar att det är lätt att bli lite vilsen i sig själv bland allt nytt. 

 

Sanningen är att du tror att du känner dig själv, men jag kan nästan lova dig "Ett år från idag kommer saker och ting se väldigt annorlunda ut" Mitt 16-åriga jag är inte detsamma som mitt 17-åriga jag. Man växer: Nya drömmar, nya värderingar, allt blir nytt.

Idag är jag starkare, mer självständig och målmedveten & jag är förberedd på att kämpa för allt jag någonsin velat nå. 

 

 Hur kunde jag bli såhär egentligen?

 

Jag har alltid varit en person som varit beroende av att alltid ha någon vid min sida, har jag träffat en människa som jag verkligen känner samhörighet med har jag gett den hela min värld och gjort allt för personen i fråga och allt för våran relation. Det är nästan ledsamt när jag inser att min lycka alltid har speglats i beroende till en annan person. När jag var 12 öppnade jag och hela min familj våra armar för en tjej som i många år var det viktigaste jag hade, vi böt våra tankar samt känslor, vi växte upp tillsammans och vi skapade ett liv fyllt med minnen och drömmar. För henne öppnade jag alla mina dörrar, hela mig och hela mitt liv. Var det värt det? Kanske, kanske inte. Jag har fått lärt mig mycket utav det men jag har tyvärr stängt in mig i ett trotsigt hörn där jag bestämt mig för att aldrig låta någon komma mig så nära igen. För efter att ha blivit piskad i ansiktet av lögner och svek undrar man om det finns en endaste människa där ute som man verkligen kan lita på? 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första året på gymnasiet har varit den värsta men även den bästa tiden i mitt liv. Den där dagen i slutet av Augusti när jag för första gången klev igenom dörrarna på Plusgymnasiet som elev var både skrämmande och spännande. Bland alla dessa människor skulle jag hitta en plats och samtidigt minnas vem jag själv var. 

 

Till en början var jag fortfarande dödskär och min självrespekt hade jag tappat helt och hållet. Hon jag hade spenderat varje dag med under fyra års tid stod fortfarande vid min sida. Några veckor efter att vi varit utomlands tillsammans blev jag slängd i marken, och låg trasig kvar, hon släppte taget om min hand. Det var svårt att stå upp några månader, svårt att sova och glädjas över livet. 

Vintern var ett helvete för sig, även om jag spelade den där verisionen av mig där allt var bra, för att det var lättare och för att det skulle göra människor mer nöjda så har det visat sig i efterhand att alla såg igenom det. 
Jag var ensam, jag hörde genom väggarna hur mamma förklarade för pappa att jag var olycklig, jag gjorde sjukhusbesök och på helgerna satt jag ofta ensam med mina tankar och det var då saknaden kom fram som bäst. 

Men att vara ensam var mitt eget val. För det fanns diamanter där ute, som talade om för mig gång på gång hur älskad jag var men trots det kände jag mig bara värdelös. Det gör ont att titta tillbaka på sig själv och se hur jävla  illa det faktiskt var, hur jag sakta försvann ner i det djupa och mörka där jag undrade om tårarna aldrig skulle ta slut eller om paniken skulle sitta i kroppen förevigt. Det är nu jag inser hur jävla stark jag har varit, jag klarade mig. 

Det är även viktigt för mig att minnas dom där tillfällena som fick mig att tro på att livet faktiskt blir bättre.

Att sitta i timmar och bara prata om allt och inget med min familj, att skratta och dansa tillsammans med vännerna, att få resultat i träningen, att titta på en nyfödd tjej eller att vara tillsammans med någon som får hjärtat att slå lite snabbare. Alla fina tillfällen satt sig djupt i själen på mig och förvandades till styrka. Jag minns hur någon sa till mig: "Jag ser direkt när ditt léende är äkta, men jag har inte sett det på ett tag nu och jag ser fram emot att se dig lycklig igen" Jag är lycklig nu, jag mår bra!

Jag tror många människor inte inser vad dom gjort för mig, hur ni fått mig att känna hopp och fått mig att klättra. Jag tror att många människor inte inser hur viktig träningen är för mig, hur det fick mig att hitta ett lugn och ett välmående. Jag tror att många människor inte inser hur mycket skolan betyder för mig, hur jag får göra det jag älskar och omringas av underbara människor. Jag tror att många människor inte inser hur mycket det betydde för mig att bli moster, hur det fick mig att känna livslust och se livet ljusare igen. Jag tror heller inte att att någon av er inser hur glad jag ändå är över att jag fick genomgå den där smärtan, att hon tappade taget om mig, för utan det hade jag aldrig stått här idag.

Jag är en förändrad person. Allt detta har förändrat mig. Jag har andra värderingar, nya drömmar och en annan syn på livet än vad jag tidigare haft. Det har varit ett skrämmande faktum att erkänna både för er och för mig själv att jag idag är lycklig. Jag står på två stadiga ben och är tryggare med mig själv än vad jag någonsin varit.

 

Nu ska jag äntligen ta sommarlov. Lägga första året på gymnasiet bakom mig, men bära med allt jag lärt mig.

I höst börjar jag tvåan, jag har ingenting att vara rädd för. Jag har en plats nu.