Det känns som jag är helt ur balans, i flera veckor har jag nu försökt hitta sätt för att bli stabil igen men fortfarande står jag och vinglar mig fram på mina två ben, försöker bestämma riktning, den riktningen som kanske förhoppningsvis skulle kunna leda mig till lycka eller ge mig den lilla pusselbit som jag tappat bort. 

Jag har fått möjlighet att göra så mycket spännande dom senaste månaderna, skaffat mig nya kontakter och i vissa stunder bokstavligt talat dansat på rosor men trots detta får mitt hjärta fortfarande kämpa med slag och sorg. "Det är BRA nu, håll fasaden uppe" har gjort att jag alldeles för länge hållit inne på sånt som faktiskt sårar mig som människa och får mig att känna mig otillräcklig och värdelös. 

Kan absolut inte säga att jag är olycklig, men hela jag är så tom. Jag hatar att ringa samtal och inte få något svar eller värst av allt, att inte ha någon att ringa som vill lyssna på all pointless drama eller euforisk lycka. Jag hatar att gå och lägga mig ensam när jag vet hur mycket det skulle hela mig om någon bara höll om mig, för det är i mörkret jag känner mig som ensamast. 

Om jag ändå bara kunde få vara någons favoritperson i världen, kunde få vara en person som någon faktiskt behöver i sin vardag för att känna sig hel, istället för att alltid vara allas andra, tredje eller till och med fjärdehands val. Om jag ändå kunde få höra att min existens är viktig för någon, för självklart finns det säkert men man måste få höra det och få det bevisat. Jag känner mig aldrig uppskattad eller viktig. 

Så ska man vara perfekt hela tiden, det tar på krafterna att veta att det faktiskt finns folk som dagligen iaktar mig och väntar på att jag ska göra misstag eller ta snedsteg. Att göra misstag är ändå mänskligt och det är så påfrestande att vara i en omgivning där perfektion ska krävas, ett samhälle där perfektion krävs, för jag menar jag är inte perfekt och kan heller inte kräva det utav mig själv. 

Att spela rättvist är inte alltid enkelt, oftast får man ta emot mer än man är värd men någonstans i mitt bakhuvud har jag alltid trott att man kommer längre i längden på att vara ärlig och respektera andra. Oavsett vad. 
Men, när jag inte ens känner trygghet när jag går genom staden där jag växt upp är det inte då dags att bryta min tystnad? När varenda del av min kropp skriker att det som hänt är FEL, är det då inte dags att bryta min tystnad?

Jag vill så mycket ändå känns det bara som jag står och trampar på ett och samma ställe. Det är frustrerande att inte bara kunna lämna det som varit bakom sig och försvinna. Bygga upp ett nytt liv i en ny större stad med nya bekantskaper, bygga upp nya vänskaper genom att sitta uppe hela nätter och dela med sig utav sina livshistorier, bli kär i någon som blir minst lika kär i mig och ge mig ut i branschen. Men ännu står jag kvar och trampar, samtidigt som jag känner hur andra människor trampar på mig.