Min hjärtevän Emma skrev dom här raderna och jag tappade nästan andan när jag läste detta, visst är det sjukt hur mycket man kan känna igen sig i andras tankar och andras känslor? Jag tyckte var så fint och nu har det legat som utkast här på bloggen allt för länge så jag kände att det var dags för mig att dela med mig av detta till er.
Övertänker när jag är ensam, lyssnar på alldeles för hög musik, ibland inte hög nog. Älskar känslan av att stänga ute allt och bara vila ögonen för en stund. Var väldigt längesen jag faktiskt gjorde det. Lika längesen som jag faktiskt skrev ut lite personligare texter här i bloggen. Har liksom stängt in mig själv i ett mörkt hörn nu för tiden, får inte ut mina känslor som jag alltid förr fick när jag skrev ner det. För det är så jag gör, blir ledsen, skriver och sedan är jag tillbaka igen. Har helt tappat de jag förut älskade, att skriva. Långa betydelsefull texter, texter som faktiskt hjälpte mig och kanske andra? Men nu är jag tom, känner mig ofta tom. Är inte glad, inte ledsen, inte arg. Bara tom.
Har alltid älskat att vara ensam, men nu när jag är det så känner jag mig så vidrigt tom. Gråter inte, skriker inte, slår inte. Är bara tom, har nästan slutat bry mig om saker också. Kan inte ens formulera riktiga meningar, förstår ni vad jag menar? Och ni vet när man har en person i sitt liv som man verkligen försöker hitta andledningar till att älska, det är svårt och jag försöker verkligen. Försöker komma ihåg vem den va innan allt bara blev skit men det enda jag får fram är att jag inte hatar, men jag älskar inte heller. Försöker komma på när det blev så fel, om jag gjorde nått eller om det bara blev så. Kommer bara på massa saker jag förträngt, saker som jag av någon andledning inte kommit ihåg tills nu. Kanske var jag för rädd för att tänka på de, eller så ville jag bara inte. Så kan de nog vara, man blir nog tom efter flera år av samma skrik och bråk. Nu påminner tystnaden om att helvetet snart bryter ut. Har inte gillat tystnad på väldigt länge, lyssnar på musik eller har nån film på i bakrunden som nån sorts ljudkälla. Det får mig att må bättre, tror jag. Har försökt så många gånger att få ner känslor i text men har inte kommit så långt så jag fått fram det jag vill ha sagt utan att sudda ut det, nån gång har det publicerats men annars har allt raderats. Så man kan väl säga att jag då kommit halvvägs, för det är så. Att veta att man har ett problem är första steget, nästa är att ta tag i det. Ibland får man ta livet i små steg!
