Skrivna rader.


Vi måste lära oss att leva med både det bra och det dåliga trots att det säkerligen finns saker i sin omgivning som påverkar en negativt och som man gärna skulle radera. 

Ibland vill jag bara minnas dom goda stunderna som fanns under den där tiden men trots det så känner jag bara sorg, sorg är det enda jag minns. Hur lilla jag blev omkring kastad, omkullputtad allting stegvis tills jag tillslut var ensam kvar i ett svart litet hörn, samtidigt som jag skulle handskas med situationen som påverkade min barndom och alla mina känslor kring honom jag älskar djupt med avskyvärt, plötsligt kändes mitt liv mindre, svartare och mer värdelöst, trots att jag hade ett liv ville jag inte längre leva det till fullo som jag gjort förr. Jag ville så gärna vara lycklig, för det var väl alla andra? Lycklig och omtyckt, men ändå lyckades jag bara skrämma bort alla i min omgivning och samtidigt som jag började leta fel på mig själv började jag iakta andra för att förstå vad det var som dom gjorde rätt men jag gjorde fel, jag började gömma dom sidor som jag förut stolt kunde säga ”det bästa med mig är..” för jag antog att ingenting var bra nog med mig. Rädslan för att hela tiden säga eller göra fel skadade mig bara ännu mer när jag tillät människor att såra mig, när jag öppnade mitt hjärta för människor som enbart stampade på det, och jag tillät dom till det. För om jag säger ifrån kanske dom lämnar mig och jag var så himla rädd för ensamheten, det var just när jag var ensam som jag insåg hur dåligt jag faktiskt mådde, och hur nerbryten jag faktiskt var, för omkring folk var man tvungen att bygga upp den där meterhöga fasaden av att det var okej fast det i själva verket inte fanns en bit utav mig som var okej. Det var när jag var ensam som jag grät tills jag inte fick någon luft och pressade huvudet mot kudden för att mamma inte skulle höra mig om nätterna, fast i efterhand vet jag att hon alltid hörde mig och jag vet även att det var en frustation för henne att inte kunna rädda mig från sorgen och smärtan, att bara se på hur jag varje morgon klev upp ur sängen och låtsades som att ingenting hade hänt medan hon stod och tittade på mig i badrummet när jag sminkade mig för att dölja allting som överhuvud taget tyder på sorgsna ögon. 

Jag har nog aldrig varit rädd för att utrycka mina känslor utan det är någonting som har fallit sig naturligt ända sedan jag var liten, kanske beror det på att jag redan i tidig ålder fick börja bearbeta och gå igenom saker som jag inte var beredd på eller redo för, att se livets sprickor utan att kunna göra något och att höra på en massa löften som alltid visar sig vara  lögner får en att känna på hur livet verkligen kan vara, men kanske fick jag känna på det lite för tidigt? Eller kanske inte? Oavsett vad så vet jag att allting som hänt och än idag händer har format mig som människa, alla mina val i livet och alla mina känslor är födda från dom värderingarna jag fått med mig genom detta och det är jag otroligt tacksam över för jag vet även att mina tankar och åsikter kommer förändras genom åren men att här och nu är dom aldrig fel, ingen annan människa kan styra över mina känslor, mina tankar eller val. 

Men under den där perioden tystnade jag. Jag gjorde saker som gick emot mina principer, satt och höll med någon i diskussionerna fast jag egentligen inte alls höll med, det var enklast så. Att istället för att visa dom kunskaper jag har genom erfarenheter så satt jag bara där och bet mig i tungan, och i efterhand så skäms jag. Hur lyckades dom bryta ner mig så totalt att jag tystnade, jag som alltid för hade krigat trots att livet gick emot. Hur kunde mitt hjärta som förut alltid varit så öppet och varmt slå emot såfort någon kom för nära? Svaret är, jag tappade tilliten till allt. 


Kommentarer
Gina

Dina texter får hjärtat att falla och att klättra upp igen, du berör med känsla och även fast det varit skit visar du att du kan lita på dig själv och det är så jävla vackert att du orkar trots allt ont. Valen man gör är viktiga och de formar en, och jag tror dina val format dig till något bättre. Jag hoppas du finner tillit igen, eller jag vet att du kommer finna den.

Publicerat: 2014-07-30 Klockan: 11:21:19

Kommentera gärna här:

Ditt namn, tack:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (ej offentlig)

URL:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0