Första året på gymnasiet har varit den värsta men även den bästa tiden i mitt liv. Den där dagen i slutet av Augusti när jag för första gången klev igenom dörrarna på Plusgymnasiet som elev var både skrämmande och spännande. Bland alla dessa människor skulle jag hitta en plats och samtidigt minnas vem jag själv var.
Till en början var jag fortfarande dödskär och min självrespekt hade jag tappat helt och hållet. Hon jag hade spenderat varje dag med under fyra års tid stod fortfarande vid min sida. Några veckor efter att vi varit utomlands tillsammans blev jag slängd i marken, och låg trasig kvar, hon släppte taget om min hand. Det var svårt att stå upp några månader, svårt att sova och glädjas över livet.
Vintern var ett helvete för sig, även om jag spelade den där verisionen av mig där allt var bra, för att det var lättare och för att det skulle göra människor mer nöjda så har det visat sig i efterhand att alla såg igenom det.
Jag var ensam, jag hörde genom väggarna hur mamma förklarade för pappa att jag var olycklig, jag gjorde sjukhusbesök och på helgerna satt jag ofta ensam med mina tankar och det var då saknaden kom fram som bäst.
Men att vara ensam var mitt eget val. För det fanns diamanter där ute, som talade om för mig gång på gång hur älskad jag var men trots det kände jag mig bara värdelös. Det gör ont att titta tillbaka på sig själv och se hur jävla illa det faktiskt var, hur jag sakta försvann ner i det djupa och mörka där jag undrade om tårarna aldrig skulle ta slut eller om paniken skulle sitta i kroppen förevigt. Det är nu jag inser hur jävla stark jag har varit, jag klarade mig.
Det är även viktigt för mig att minnas dom där tillfällena som fick mig att tro på att livet faktiskt blir bättre.
Att sitta i timmar och bara prata om allt och inget med min familj, att skratta och dansa tillsammans med vännerna, att få resultat i träningen, att titta på en nyfödd tjej eller att vara tillsammans med någon som får hjärtat att slå lite snabbare. Alla fina tillfällen satt sig djupt i själen på mig och förvandades till styrka. Jag minns hur någon sa till mig: "Jag ser direkt när ditt léende är äkta, men jag har inte sett det på ett tag nu och jag ser fram emot att se dig lycklig igen" Jag är lycklig nu, jag mår bra!
Jag tror många människor inte inser vad dom gjort för mig, hur ni fått mig att känna hopp och fått mig att klättra. Jag tror att många människor inte inser hur viktig träningen är för mig, hur det fick mig att hitta ett lugn och ett välmående. Jag tror att många människor inte inser hur mycket skolan betyder för mig, hur jag får göra det jag älskar och omringas av underbara människor. Jag tror att många människor inte inser hur mycket det betydde för mig att bli moster, hur det fick mig att känna livslust och se livet ljusare igen. Jag tror heller inte att att någon av er inser hur glad jag ändå är över att jag fick genomgå den där smärtan, att hon tappade taget om mig, för utan det hade jag aldrig stått här idag.
Jag är en förändrad person. Allt detta har förändrat mig. Jag har andra värderingar, nya drömmar och en annan syn på livet än vad jag tidigare haft. Det har varit ett skrämmande faktum att erkänna både för er och för mig själv att jag idag är lycklig. Jag står på två stadiga ben och är tryggare med mig själv än vad jag någonsin varit.
Nu ska jag äntligen ta sommarlov. Lägga första året på gymnasiet bakom mig, men bära med allt jag lärt mig.
I höst börjar jag tvåan, jag har ingenting att vara rädd för. Jag har en plats nu.
