Jag känner mig så idiotiskt glad och välmående. Och att kunna erkänna det för mig själv känns både så jävla fint och bra men samtidigt så skrämmande. Det kommer nog alltid göra ont att påminnas om detta och allting som har hänt, men efter att ha gått i cirklar i flera månaders tid har jag äntligen hittat ut. Äntligen.
Jag kan inte låta bli att känna mig stolt. Visserligen har det funnits dagar då jag bara gråtit och dagar då jag bara varit arg. Men jag lovade mig själv att jag ännu en gång skulle visa att jag är stark och klarar mig på egen hand. Det har varit en lång väg och det har rent ut sagt varit förjävligt. Men idag känner jag en glädje inombords som inte funnits på så himla lång tid. Ett sådant lyckorus.
Jag gör framsteg med träningen. Det går bra i skolan. Har finaste vännerna och familjen. Har blivit moster. Och jag börjar bli mig själv igen. Mig själv fast starkare än någonsin. Ensam är stark det var sån jag blev.