Och så börjar den välkända höstångesten smyga sig på och jag som inte litar på mörkret av den anledning att det som faktiskt har härskat där alla andra år är hjärtskärande, för mig ren ondska och sorg, för det är ju faktiskt i just det där mörkret jag tappade bort mig själv, allt som var jag lämnade min alldeles förstörda och krossade kropp.

Jag önskar att jag hade en tro på mig själv och att jag kunde välja mig själv före någon eller något annat för en gångs skull. Jag orkar inte vara alla till lags eller känna press för att alla andra omkring mig ska vara nöjda hela tiden om jag i slutändan ändå inte är tillräcklig, för alldeles för ofta känner jag mig otillräcklig både med och utan anledning, och jag ser mig själv som problemet, ofta, alldeles för ofta. Fast det kanske inte är så konstigt klart jag känner mig som ett problem och som den misslyckade i en värld där det förr faktiskt inte spelade någon roll hur mycket jag gav, jag var fortfarande den som stod kvar ensam i slutändan. Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket man går framåt och vidare i livet, för man kan inte förneka hur mycket just det där förändrade ditt liv, ditt sätt att tänka, att vara och förmodligen togs delar ifrån en som gör att man aldrig kommer kunna gå tillbaka till den personen man tidigare var och jag vet heller inte om det är en fördel eller nackdel det enda jag vet är att jag är livrädd för att bli en människa jag absolut inte vill vara.

Hur ska jag egentligen kunna ge utav mig själv när det hjärtat som i vanliga fall är varmt och öppet har svalnat och jag själv inte har några svar på varför det sakta men säkert börjar frysa. Kroppen och hjärtat säger bara nej till allting omkring mig, känns som jag bara går runt i cirklar och söker efter något men jag vet inte vad mer än att jag förstått att det förmodligen inte finns här, det kanske är det som är problemet jag vet inte, men jag vet att jag inte gillar att tappa fotfästet.