Jag har fått insett att jag är en väldigt ensam människa, och det är något som gör väldigt ont.
Aldrig någonsin har jag varit en människa som backat när någonting varit tufft, snarare tvärtom jag har haft näsan i vädret för att visa exakt vem jag är, men att vara ensam tar död på vem som helst.
För plötsligt hade jag bara mig själv att leva för, fick försöka ta mig igenom dagarna i hopp om att det så småningom skulle bli bättre. På kvällarna hade jag inte längre någon att prata med, ingen axel att gråta på när det kändes tungt och ingen att dela skratt med i tanken på gamla minnen.
I början var det kämpigare, så fort det blev mörkt kom tårarna och ibland trodde jag inte på att det fanns något slut. Jag försökte leva efter mottot "Gråt inte imorgon" & tillslut kom det ju en dag då jag somnade samlad med ett hjärta som inte värkte lika illa som vanligt..
Det tog mig några månader att hitta en trygghet för mig själv och i mig själv, det var nog först i våras jag verkligen vågade ställa mig på benen igen och försöka ta tag i livet, försökte titta människor i ögonen igen. Jag minns att min högsta önskan var att hitta en människa som skulle sätta mig i första hand, bry sig och rädda mig från allt ont. En människa som jag skulle tycka om sådär löjligt mycket och som jag varenda sekund vill spendera med.
Men när det plötsligt kliver in en människa som får mig att tro att allt detta kanske bara ligger bakom hörnet så skrämmer det mig så djupt. Vågar jag öppna mina dörrar för någon igen, och vågar jag visa min värld? För egentligen, tänk vad enkelt det kommer bli för denna att bara vända upp och ner på allt, förstöra lugnet jag kämpat för och lämna mig i mörket igen.
Hur kunde jag bli såhär egentligen?
Jag har alltid varit en person som varit beroende av att alltid ha någon vid min sida, har jag träffat en människa som jag verkligen känner samhörighet med har jag gett den hela min värld och gjort allt för personen i fråga och allt för våran relation. Det är nästan ledsamt när jag inser att min lycka alltid har speglats i beroende till en annan person. När jag var 12 öppnade jag och hela min familj våra armar för en tjej som i många år var det viktigaste jag hade, vi böt våra tankar samt känslor, vi växte upp tillsammans och vi skapade ett liv fyllt med minnen och drömmar. För henne öppnade jag alla mina dörrar, hela mig och hela mitt liv. Var det värt det? Kanske, kanske inte. Jag har fått lärt mig mycket utav det men jag har tyvärr stängt in mig i ett trotsigt hörn där jag bestämt mig för att aldrig låta någon komma mig så nära igen. För efter att ha blivit piskad i ansiktet av lögner och svek undrar man om det finns en endaste människa där ute som man verkligen kan lita på?
