-


 
Hur kunde det undgå dig, förstod du inte eller valde du helt enkelt bara att blunda för det som hände? Jag minns att jag funderade många gånger på hur långt jag skulle behöva gå för att du skulle se mig eller för att du skulle höra mig, jag menar, min sorg skrek efter svar men allt jag fick i gensvar var tystnad och för varje dag som gick så dog någonting mer inom mig, hoppet, glädjen, leendet och livet togs sakta men säkert ifrån mig och det var många dagar jag vägrade kliva ur sängen, vägrade prata med någon och många nätter jag grät tills jag inte kunde andas. 

Att känna sig så uppgiven samtidigt som jag blev förnedrad när jag gick ute, för trots att jag inte kunde få svar och trots att du valde tystnad så slängdes glåporden över mig från andra och jag? Jag visste fortfarande inte varför.

Det finns en mening som ekar i mitt huvud. "Nu glömmer vi detta, och blickar framåt" Jaha, så enkelt, vilket skämt. Hur skulle jag kunna glömma detta när jag redan hade gått igenom den värsta smärtan och den värsta sorgen, jag förstår inte? För än idag finns det nätter då jag inte kan sova och påminns om allt det här, livet stannar liksom upp och plötsligt gör det sådär ont och hjärtat faller isär, precis som att det aldrig hade blivit helt igen. 

Många delar utav mig gick i bitar och ibland dyker dom upp och jag har lärt mig att det inte är någon idé att blunda eller ta genvägar förbi, dom finns alltid med mig och jag försöker fortfarande förstå hur det är meningen att jag ska handskas med det, för någonstans kämpar jag fortfarande med att försöka få alla dessa bitar på plats igen, det är trots allt viktiga delar utav mig. 

Till viss del kanske jag får skylla mig själv, att jag var så beroende av dig och litade på dig mer än någon annan. 

Jag minns inte vad det var som fick mig att älska dig i från början och jag vet inte vad som fick dig att hata mig i slutet. Men jag minns hur det kändes när jag var ditt allt lika väl som jag minns hur det kändes när jag inte längre var värd någonting för dig. 



 

Kommentarer
Gina Bäck

"Men jag minns hur det kändes när jag var ditt allt lika väl som jag minns hur det kändes när jag inte längre var värd någonting för dig. "

Aj mitt hjärta vad den där meningen rotade sig in i mitt huvud. Kämpa på Johanna

Publicerat: 2015-02-19 Klockan: 20:53:10
URL: http://ginaback.blogg.se
Emelie

Älskar dig!

Publicerat: 2015-02-20 Klockan: 10:52:03
URL: http://frokenkurbits.blogg.se
Anonym

I slutet är du vinnaren i detta, jag har följt den framgång du gjort och den starka tjejen du blivit, se det så: hon förlorade dig

Publicerat: 2015-02-20 Klockan: 16:29:45
Anonym

Guuud så bra du skriver!!
Kan bara hålla med ovanstående, hon förlorade dig. Jag har gjort samma resa & det gör fruktansvärt ont.

Publicerat: 2015-02-26 Klockan: 18:22:42

Kommentera gärna här:

Ditt namn, tack:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (ej offentlig)

URL:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0