Man omringar sig utav människor man vill ha i sitt liv, som man mår bra tillsammans med. Ni skapar minnen, ni återupplever dom tillsammans, ni läser varandras tankar genom att bara titta på varandra och ni kan vara med varandra flera dagar utan att egentligen göra någonting bara för att ni trivs i varandras sällskap. Ni känner varandra utifrån och in. Ni är bästavänner. 

 

Sen vaknar man upp en dag. Hon svarar inte längre. Hon finns inte längre. Och det värsta är att hon valde att försvinna och själv stod du kvar. Kvävda skrik, ständigt gråten i halsen och du är förlorad. När man omringas av en och samma person så pass länge och dom försvinner, tar dom en del utav dig med sig. Du vet inte längre vem du är eller vart du ska ta vägen. 

 

Jag älskade med hela stjälen, hela hjärtat, hela mig. Men hon glömde att älska mig tillbaka. Det är faktiskt sjukt att man kan älska någon så mycket att det är svårt att få luft. Du kvävs, benen kan inte bära dig och hjärtat skriker efter hjälp och tröst. Du är förlorad. Förlorad. 

 

Att ha trampat vatten i kvicksand under sex månaders tid. Att drömma om henne natt efter natt. Verkligheten var en mardröm som jag inte kunda vakna ifrån. Jag hade hellre mist livet än att mista henne. Men även om jag stannar upp, så är jag någon annan nu, precis som du. Så hur vi än vrider på det, kommer det aldrig bli samma sak igen. 

 

Det finns ingen knapp som kan spola fram tiden till den dagen jag är läkt. Men jag kan bestämma mig för att lämna dig i det förflutna. Våga vandra framåt igen och försöka hitta tillbaka till livet. Tack för att du fanns & Tack för att du gick. 

 

 

Har varit en omtumlande söndag. Tanken slår mig "kommer jag överleva februari?" Och vem är det meningen att jag ska vända mig till dom kvällar hela världen rasar omkring mig? Jag är rädd. Rädd för att det aldrig ska bli bra.

 

Jag är grå och tom. Samtidigt som hela jag är fylld av tankar och frustation. Jag önskar bara dagarna kunde gå fortare och att detta en dag lämnar min kropp. Smärtan. 

Hur tar man sig igenom det oväntade och kommer jag någonsin att komma över detta? Alla förväntar sig bara att jag ska ta mig ur det, att jag ska vända blad och gå vidare, förväntningar som för mig ser helt omöjliga ut.

Frågar mig själv flera gånger om dagen, vad händer nu och vad fan ska jag göra. Eller vad kan jag ens göra? 

Det gör ont, men det vet redan alla att det gör. Trots allt ger det mig bara ännu fler käftsmällar när jag inser hur många som inte bryr sig ett skvatt, vänner som jag brukade kalla dom. För vad förväntas? Att jag ska ta mig igenom sorgen av det värdefullaste jag haft, samtidigt som jag ska jaga efter människor som redan gjort det ganska uppenbart att dom inte alls bryr sig lika mycket om mig, som jag bryr mig om dom. 

 

Det är så mycket jag önskat aldrig hade skett, men vad ska man göra när skadan redan är skedd och allt redan är förstört. Jag är helt ovetande till varför det är såhär? och det ända jag kan göra är att gräva ner mig i tankarna, djupare djupare och djupare. Om bara någonting litet hade varit annorlunda hade även kanske situationen idag varit annorlunda. 

Men det är synd. Det är synd att jag aldrig får hålla om dig igen. 

 

Kliver upp vid midnatt. Ser den starkaste personen jag vet, så vek och hjälplös. Hur natten blev sömnlös och fylldes med oro och rädsla. Satt på köksbordet och såg en stor gul bil åka iväg. Beslutade mig därefter för att åka till Säter, behövde massvis med luft och en vän att prata med. Somnade klockan sex imorse. 

 

 Efter att jag och Lovisa lyckades sova bort hela dagen (vilket iofs inte var så konstigt) Gick jag och tränade, var där någon timme och gick sedan på Bio, filmen ego tillsammans med Emelie, Dennis och Lovisa. 

Hoppas denna natt ska ge mer sömn. Har beslutat att inte gå till skolan imorgon, utan ska åka upp till Falun och träffa pappa. Men ska ändå kliva upp tidigt imorgon. Ska plugga och sedan köra ett morgonpass. 

 

Fan alltså. Just nu finns bara sorg. Jag är ledsen men så är det. Det finns bara sorg i varenda liten del av min kropp och det är också därför den inte fungerar, den är så fruktansvärt fylld av sorg.
Efter att legat i mammas knä några timmar är det dags för mig att försöka få lite sömn. Men man är väl inte mer än människa? Godnatt

Alla känslor går i omgångar, ena stunden gråter jag bara försöker förstå vad det är som händer, fast medveten om att det egentligen inte finns några svar, undrar vad som är fel på mig och vad som gör det så enkelt med att göra såhär just mot mig, precis som att det skulle vara okej? okej för det är bara Johanna. 
Sen vaknar jag upp nästa dag med samma klump i magen, känslan som jag så väl känner igen. 

Jag gråter inte längre, utan jag är arg och ingen får komma mig för nära. Jag är så arg för att ingenting blir bra, arg för att jag står på knä och bönar och ber för någon som bara spottar mig i ansiktet, inte bara någon heller, utan min bästavän. Hon som aldrig skulle göra såhär, hon som alltid skulle stå brevid mig och få mig att resa mig upp igen varje gång jag föll. Hon som jag prisade över allt, och utan henne vet jag själv inte längre vem fan jag är? 
Hur besviken jag är över att hon kan göra såhär, när jag är medveten från djupet av mitt hjärta att jag aldrig skulle lämna henne, oavsett vad. Jag vill kasta ut alla min känslor rakt upp och ner på henne, jag vill skrika jag vill gråta och jag vill till slut bara lägga mig i ett mörkt rum och hoppas på att vakna någonstans där det är ljusare där klumpen i magen inte finns och jag kan kalla mig själv lycklig igen. 

Sen finns det en tredje känsla, den som är minst lika jobbig. Dom dagar som har varit bra, fina saker har hänt och jag bara väntar på att berätta allt för någon, inte vilken någon som helst, utan henne. Jag längtar tills att få höra hennes röst, ringa ett samtal till min bästavän, jag längtar efter att bara få tala om för henne hur mycket jag älskar henne, hur hon betyder allt för mig. Där och då är även de bästa dagarna förstörda och i spillo. 

 

Jag känner mig lurad. Man tar hand om människor man älskar, och man lämnar dom inte, man lämnar dom inte ensamma, man låter inte folk kasta skit på dom, och framför allt inte om man redan vet vad dom gått igenom? 

Jag väntar på svar, vad i helvete har jag gjort? Jag vet självklart att jag gjorde misstag massvis med gånger, jag skämdes men jag var ärlig och bad om förlåtelse lika många gånger. Jag vet att jag hade dagar när jag kanske inte alls var så rolig att ha och göra med, men vi kände väl till varandras stunder eller? Och jag vet att jag var glad och förväntansfull på mina nya vänner och skolan och allt nyt. Men du var fortfarande nr1 och skulle alltid vara. För ingen kan mig så bra som du ingen kan någonsin ta din plats. 

 

Förstår inte varför du låter mig genomgå samma sak igen, fast 1000 gånger värre. Utan dig? 

Alltså blir så arg på mig själv. Jag har haft en bra dag, men såfort jag lägger huvudet på kudden kommer alla minnen och jag blir påmind om allt. Vem hon var för mig, och plötsligt är det som jag aldrig känt henne. 

Jag önskar att jag visste hur hon hade det, om hon tänker på mig eller om hon saknar mig. 

För hur mycket jag än försöker lura mig själv att allt börjar bli bättre, hur mycket jag än försöker tänka och fokusera på annat, så tränger det alltid igenom. Jag vet inte längre vem jag är och jag vet inte vad jag gjorde för fel. Det har varit så många sånna här kvällar, allt är bra tills det helt plötsligt inte är det, tills jag inte får stopp på tårarna och krampen i hjärtat, hur min enda önskan är att allt ska bli bra. När ska allt bli bra?

-

Igår var en dag då jag bara gick i cirklar. Såg saker som behövdes göra, men hade ingen kraft att ta tag i det. Jag gömde mig under en filt på soffan och ville inte att någon skulle komma nära. Och jag vill bara be mig själv att vakna ur den här mardrömmen. Nypa mig i armen och slippa det här. Flera gånger om dagen får jag påminna mig själv om att detta faktiskt händer. Påminner mig själv om hur jag inte längre kan göra någonting, förutom att titta på, när hon tar fler och fler steg bort från mig, bort från allt.

 

 

Sakta men säkert börjar min hjärna koppla till saker som händer, jag börjar förstå och jag känner mig som en bomb full av känslor som snart kommer att explodera, på ett eller annat sett. Men jag påminner mig själv om att det ibland är okej att inte vara okej. Sen har jag också fyra vänner jag speciellt vill skicka lite styrka till, ibland tror jag man behöver det, veta att någon står bakom och bryr sig. Dessutom är det fyra tjejer, som gör intryck på mig, går igenom motgång, har räddat mig och framför allt som är så starka och inspirerar mig. 

 

Min hjärna börjar koppla till hjärtat och jag har en lång uppförsbacke framför mig. Men tillslut ska jag stå på toppen igen, jag ska visa dom att jag är stark och klarar mig ännu en gång på egen hand. Det kommer inte vara lätt, det kommer ta sin tid och det kommer ta kraft. Ensam är stark. 

 

Jag lever. Även fast det ibland känns som jag inte gör det. Allt annat som händer just nu speglar verkligen mig, men försöker samtidigt uppskatta människor omkring mig och små saker som ändå får allt att kännas lättare. Men det gör mig fortfarande frustrerad att jag inte kan planera något, att allt jag gjort de senaste 5åren har varit tillsammans med henne, och att jag inte vet hur man gör för att byta spår, vilse på vägen. 

 

Idag har jag övningskört, tagit det lugnt och försökt botat förkylningen.

Var och träffade Tone & Lene lite tidigare, känner mig otillräcklig och livet är så orättvist, samtidigt som jag vet hur stark hon är, hur starka dom båda är. ♥

Nu har jag precis dragit på mig myskläderna, och ska bara ta det lugnt resten av kvällen. Hoppas det är bra med er där ute. 

Förlåt för allt negativt som sprids på bloggen just nu. Men jag har det ganska jobbigt, och att skriva utan att ramla in på hur det egentligen är och hur man egentligen mår är svårt. Jag blev som sagt hemma från skolan idag, har det inte så lätt med att hantera situationen jag står i, det som händer just nu är något som aldrig skulle hända, aldrig någonsin. Hon skulle aldrig låta mig stå ensam. 

 

Från en sak till en annan vill jag bara klargöra något. Jag blir helt galen på människor som ska spekulera i min och H relation. Vi har gått fram och tillbaka nu i 1,5år och som ni kanske förstår är det fler än ett skäl till att vi inte släpper taget om varann. Han har gjort mycket för mig, han betyder mycket för mig & that's it. 

Så därför ber jag er som inte vet något om detta att hålla er utanför, inte snacka så mycket och om det är något ni undrar kan ni faktiskt ställa en fråga istället, så ska jag göra det bästa för att svara på den. 

 

 

Jag tänker göra förändringen. Det har gått alldeles för lång tid och om ingen gör något nu, kommer det aldrig bli bra, aldrig någonsin. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte kunna läsa gamla konversationer med min bästavän och veta att hon är borta, att hon varit borta i närmare ett år.. Att jag behövt henne mer än allt under den här tiden, att jag inte gjort något tidigare. Att vi båda lät det gå såhär långt. Jag känner mig så förlamad, som att jag tappat en del av mig själv. Och det är den känslan som följer mig varje dag, den har förändrat mig, fått mig att tänka i alla möjliga perspektiv. 

 Alldeles för många sömnlösa nätter, oro/rädsla och framför allt så mycket sorg. Men jag menar, det kommer aldrig bli som det var. Men jag tycker att jag är värd en förklaring? jag vill kunna titta henne i ögonen utan att känna mig ynklig och hatad. Det här året har varit fullt av motgångar, kapitel 16 får gärna vara över. Jag har vetat att jag behövt henne i allt som har hänt, jag har saknat hennes röst och hennes kramar och samtidigt har jag gått runt och undrat ihjäl mig på hur hon mår? För jag ville finnas där för henne, hon ska må bra, jag vill att hon ska vara lyckligst i världen, även om inte jag är det.