öppna modiga hjärtan.
Publicerat: 2014-08-24 ♥ Klockan: 15:21:00
♥ ♥ Feelings
Jag beundrar er människor som vågar öppna era hjärtan, ni som vågar erkänna för andra men framför allt för er själva att livet inte alltid är eller blev som ni föreställt er, att ni vågar känna trots att det kan göra ont och trots att det är skrämmande. Jag beundrar er som inte skäms över att ni inte är okej. För kom ihåg, det är okej att faktiskt inte vara okej.
Själv har jag alltid tillåtit mig själv att reflektera över mina känslor, många människor har menat att jag många gånger tänker och känner för mycket för mitt eget bästa, jag anser att det är det som gör mig stark, för jag känner mig själv lika bra i dom mörkaste dagarna som i dom ljusaste.
Inte nog med att jag bär på min egen historia, så inspirerar det mig att ta del utav andras. Jag har växt genom att ta del utav andra starka människors livsöden och det är vackert hur man kan lära sig saker av varandra eller rent utav känna igen sig i andra människors känslor, att faktiskt få någonting i utbyte av varandra.
Det skulle vara så fantastiskt om ni ville dela med er lite av eran livssituation för tillfället, anonymt eller inte. Hur mår ni? Vad händer i era liv och vad får det er att känna för tillfället? Berätta, jag vill så gärna höra.
Jag mår väldigt bra för stunden, i flera månader har jag sett på medans mitt livs alla pusselbitar börjat placerat sig rätt igen och jag måste erkänna att det skrämde mig och fortfarande kan jag känna någon slags ovisshet, är inte detta för bra för att vara sant? När jag var yngre hade jag målat upp en bild i mitt huvud över hur mitt liv skulle se ut när jag var arton år, den bilden raserades på vägen men idag står jag i en värld som liknar den fast med människor som passar in bättre än vad andra jag haft i min omgivning förr gjort. Sedan finns det en del av mig som kanske föralltid kommer hata ensamheten, ångest är något som hör till den där rädslan, att bli lämnad igen eller rättare sagt aldrig hitta den där människan som skulle göra allt för mig, eller att inte bli saknad om jag bestämde mig för att ge mig av.
Kommentarer
Gina Bäck
Jag tror det var igår jag bestämde mig på riktigt, jag satt ned foten och sa till mig själv att "ikväll ska det gå bra, inga tårar ska falla i onödan", eftersom att tidigare festtillfällen inte slutat som jag ville.. Så jag bestämde mig för att öppna ögonen på nytt, se allting jag missar när sorgen skriker i mitt hjärta. Våga se andra än just honom.
Han hade makten att driva mig vansinnig även fast vi inte ens var ihop längre, i en liten del av mig så har han fortfarande den makten och det torterar mig. Men det är väl inte heller konstigt när han var den första jag älskade, den första jag kysste och den första jag glatt planerade hur vi skulle skaffa hus och hund.
Han höll ihop mig vid en punkt i mitt liv då jag var väldigt svag och då jag kände mig fruktansvärt ensam. Det var den känslan som kom tillbaka när vi lämnade varandra och jag hade glömt hur ont det faktiskt gjorde och hur mycket det gnagde i hjärtat. Hur psykiskt påfrestande det var.
Bergochdalbanan tuffade uppåt och först var jag okej, sen skjutsades den nedåt som i Balders 70-graders lutning. Upp ett litet, litet tag igen och när jag trodde att det värsta var över så slog det till igen. Jag kollapsade totalt och jag grät, så mycket att jag låg vikt på mitten på golvet. Sedan var jag ursinnig, förvandlades till ett klot av eld och jag kände inte ens igen mig själv. Det skrämde mig.
Men trots all smärta och allt hat jag har känt mot en person jag vet att jag tycker mycket om, så har det slutat att imma igen för ögonen och jag kan suddigt börja se all glädje vi delade. Han var inte den rätta för livet, men han var den första rätta kärleken. Jag är honom evigt tacksam för de erfarenheter jag skaffat mig under tiden vi delade och även att han har lockat fram monstret i mig som jag fått lära känna. För sorg och smärta är farligt men det är nödvändigt.
En dag kommer imman ha släppt helt och jag vet att jag kommer minnas honom med total lycka. Snart, men inte än.
Publicerat: 2014-08-24 ♥ Klockan: 21:29:38
URL: http://ginaback.blogg.se/
Trackback
Kategori
Datum
2 0 1 4
Januari |
Februari |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Juli |
Augusti |
September |
Oktober |
November |
December
2 0 1 3
Januari |
Februari |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Juli |
Augusti |
September |
Oktober |
November |
December
2 0 1 2
Januari |
Februari |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Juli |
Augusti |
September |
Oktober |
November |
December
2 0 1 1
Januari |
Februari |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Juli |
Augusti |
September |
Oktober |
November |
December
2 0 1 0
Maj |
Juni |
Juli |
Augusti |
September |
Oktober |
November |
December
Jag mår väldigt bra för stunden, i flera månader har jag sett på medans mitt livs alla pusselbitar börjat placerat sig rätt igen och jag måste erkänna att det skrämde mig och fortfarande kan jag känna någon slags ovisshet, är inte detta för bra för att vara sant? När jag var yngre hade jag målat upp en bild i mitt huvud över hur mitt liv skulle se ut när jag var arton år, den bilden raserades på vägen men idag står jag i en värld som liknar den fast med människor som passar in bättre än vad andra jag haft i min omgivning förr gjort. Sedan finns det en del av mig som kanske föralltid kommer hata ensamheten, ångest är något som hör till den där rädslan, att bli lämnad igen eller rättare sagt aldrig hitta den där människan som skulle göra allt för mig, eller att inte bli saknad om jag bestämde mig för att ge mig av.
Jag tror det var igår jag bestämde mig på riktigt, jag satt ned foten och sa till mig själv att "ikväll ska det gå bra, inga tårar ska falla i onödan", eftersom att tidigare festtillfällen inte slutat som jag ville.. Så jag bestämde mig för att öppna ögonen på nytt, se allting jag missar när sorgen skriker i mitt hjärta. Våga se andra än just honom.
Han hade makten att driva mig vansinnig även fast vi inte ens var ihop längre, i en liten del av mig så har han fortfarande den makten och det torterar mig. Men det är väl inte heller konstigt när han var den första jag älskade, den första jag kysste och den första jag glatt planerade hur vi skulle skaffa hus och hund.
Han höll ihop mig vid en punkt i mitt liv då jag var väldigt svag och då jag kände mig fruktansvärt ensam. Det var den känslan som kom tillbaka när vi lämnade varandra och jag hade glömt hur ont det faktiskt gjorde och hur mycket det gnagde i hjärtat. Hur psykiskt påfrestande det var.
Bergochdalbanan tuffade uppåt och först var jag okej, sen skjutsades den nedåt som i Balders 70-graders lutning. Upp ett litet, litet tag igen och när jag trodde att det värsta var över så slog det till igen. Jag kollapsade totalt och jag grät, så mycket att jag låg vikt på mitten på golvet. Sedan var jag ursinnig, förvandlades till ett klot av eld och jag kände inte ens igen mig själv. Det skrämde mig.
Men trots all smärta och allt hat jag har känt mot en person jag vet att jag tycker mycket om, så har det slutat att imma igen för ögonen och jag kan suddigt börja se all glädje vi delade. Han var inte den rätta för livet, men han var den första rätta kärleken. Jag är honom evigt tacksam för de erfarenheter jag skaffat mig under tiden vi delade och även att han har lockat fram monstret i mig som jag fått lära känna. För sorg och smärta är farligt men det är nödvändigt.
En dag kommer imman ha släppt helt och jag vet att jag kommer minnas honom med total lycka. Snart, men inte än.
URL: http://ginaback.blogg.se/