12 September skrev jag i min dagbok "Pappa säger att jag växt som person den här sommaren. Men är det inte för att jag fått kämpat så jävla mycket? Kämpat för att känna mig lycklig. Men nu är jag trött på allt. Under det här året, under den här sommaren har jag känt mig så ensam, tom och ensam. Tjejerna lämnade mig. Min kärlek lämnade mig. Mina bröder gjorde sitt. Känslan när allt detta går igenom mitt huvud dag efter dag i min ensamhet är så obeskrivlig och det gör så ont. Jag behöver något nytt, något som förändrar allt!" 

 

En dag senare. Dagen före pappas födelsedag kommer min syster och säger "Kom till köket, pappa ska få sin present" När jag kommer in i köket får jag en servett och hann bara tänka "Vad är det som händer?" Innan hon ställer sig brevid pappa och säger "Du ska bli morfar"

 

 Jag ville vråla så att hela världen hörde och jag kunde inte tro att det var sant. Och jag vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig när man kommer till det här ämnet. Hur ska man kunna beskriva sådan sann glädje? Hur stoppar man tårar som bara visar hur lycklig man är? Jag har sagt det hela tiden. Det är min vändning. Det är nu allt ska bli bra. Idag sitter jag med spänning och fina förväntningar det är bara 6 dagar kvar tills det lilla livet är beräknat att komma ut till stora världen. 

 

Jag har hela tiden sagt att det kommer bli en liten tjej. Men i det stora hela spelar det ingen roll. Inte över huvud taget. Jag kommer älska hon/han så mycket oavsett vad. Jag vill vara delaktig i allt, se det lilla livet växa upp och beskydda den med mitt liv. Jag ska bli moster. Snart är jag moster. Och det gör mig så lycklig. 

 

Två helt underbara människor ska snart bli föräldrar. Emelie och Dennis. Att jag ska bli moster blir på något sett så mycket större och betydelsefullt när jag vet att det är Dennis som ska bli pappa. Min systers livskärlek. Jag var åtta år, minns precis första gången han var hos oss, och hur jag stod och banka på min systers dörr klockan 8 på morgonen första gången han sov över för jag var så nyfiken. Han blev inte bara min systers kärlek utan även min bästa vän och en extra bror till mig. Medan mina andra bröder lämnade familjen, klev han in och tog rollen. Det var han jag åkte slalom med på vintern, han jag gick till efter skolan och spelade tv-spel och han jag spelade fotboll med hemma på gården. Han har varit en del av familjen så länge jag kan minnas. Jag både ser upp till honom och älskar honom.

 

Jag vill bara tacka för hur mycket ni ställt upp för mig och tala om hur mycket jag älskar er. Nu är det snart dags.