Jag pratar aldrig om våran sista sommar, eller om oss över huvudtaget, det känns som jag håller på att glömma bort dig du liksom bleknar på ett sätt som får det att kännas som om du aldrig ens fanns, för jag minns ju faktiskt inte längre vem du var eller vem jag var vid din sida, jag kan inte minnas din röst eller ditt skratt, jag vet inte ens vad som gjorde att du var så speciell för mig, men jag antar att du bara var sån, fin rakt igenom. 

 

Jag var så skär, vem som helst kunde peta på mig och jag ramlade ihop det var så stormigt inom mig och saker hände i mitt liv som fick mig att tvingas förändras, och sen kunde det liksom aldrig gå tillbaka till hur det var innan igen. Det är farligt att känna så mycket som jag kan känna, för tillslut vet man inte vad man ska göra sig av med det överflöd av känslor man bär på. 

 

Jag är ledsen för att du blev hon som fick hålla ihop mig, jag är ledsen för att jag krävde så mycket ifrån dig när jag egentligen bara borde ha insett att det var jag själv som var tvungen att bearbeta och läka och att inte du kunde läka mig hur mycket du kanske än ville det, jag är ledsen för att du inte fick veta allt men en del saker sitter så djupt att det till och med blir svårt att berätta för ens allra närmaste. 

 

Jag hoppas bara att du mår bra, men det tror jag att du gör för du har aldrig varit lika rädd för livet som jag har, jag hoppas självklart också att du ler om du någon gång slänger en tanke på mig, du kanske minns vem jag var förr? För jag tror inte att jag är den samma längre.