Alltså blir så arg på mig själv. Jag har haft en bra dag, men såfort jag lägger huvudet på kudden kommer alla minnen och jag blir påmind om allt. Vem hon var för mig, och plötsligt är det som jag aldrig känt henne. 

Jag önskar att jag visste hur hon hade det, om hon tänker på mig eller om hon saknar mig. 

För hur mycket jag än försöker lura mig själv att allt börjar bli bättre, hur mycket jag än försöker tänka och fokusera på annat, så tränger det alltid igenom. Jag vet inte längre vem jag är och jag vet inte vad jag gjorde för fel. Det har varit så många sånna här kvällar, allt är bra tills det helt plötsligt inte är det, tills jag inte får stopp på tårarna och krampen i hjärtat, hur min enda önskan är att allt ska bli bra. När ska allt bli bra?