Jag tänker göra förändringen. Det har gått alldeles för lång tid och om ingen gör något nu, kommer det aldrig bli bra, aldrig någonsin. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte kunna läsa gamla konversationer med min bästavän och veta att hon är borta, att hon varit borta i närmare ett år.. Att jag behövt henne mer än allt under den här tiden, att jag inte gjort något tidigare. Att vi båda lät det gå såhär långt. Jag känner mig så förlamad, som att jag tappat en del av mig själv. Och det är den känslan som följer mig varje dag, den har förändrat mig, fått mig att tänka i alla möjliga perspektiv. 

 Alldeles för många sömnlösa nätter, oro/rädsla och framför allt så mycket sorg. Men jag menar, det kommer aldrig bli som det var. Men jag tycker att jag är värd en förklaring? jag vill kunna titta henne i ögonen utan att känna mig ynklig och hatad. Det här året har varit fullt av motgångar, kapitel 16 får gärna vara över. Jag har vetat att jag behövt henne i allt som har hänt, jag har saknat hennes röst och hennes kramar och samtidigt har jag gått runt och undrat ihjäl mig på hur hon mår? För jag ville finnas där för henne, hon ska må bra, jag vill att hon ska vara lyckligst i världen, även om inte jag är det.