Jag är grå och tom. Samtidigt som hela jag är fylld av tankar och frustation. Jag önskar bara dagarna kunde gå fortare och att detta en dag lämnar min kropp. Smärtan. 

Hur tar man sig igenom det oväntade och kommer jag någonsin att komma över detta? Alla förväntar sig bara att jag ska ta mig ur det, att jag ska vända blad och gå vidare, förväntningar som för mig ser helt omöjliga ut.

Frågar mig själv flera gånger om dagen, vad händer nu och vad fan ska jag göra. Eller vad kan jag ens göra? 

Det gör ont, men det vet redan alla att det gör. Trots allt ger det mig bara ännu fler käftsmällar när jag inser hur många som inte bryr sig ett skvatt, vänner som jag brukade kalla dom. För vad förväntas? Att jag ska ta mig igenom sorgen av det värdefullaste jag haft, samtidigt som jag ska jaga efter människor som redan gjort det ganska uppenbart att dom inte alls bryr sig lika mycket om mig, som jag bryr mig om dom. 

 

Det är så mycket jag önskat aldrig hade skett, men vad ska man göra när skadan redan är skedd och allt redan är förstört. Jag är helt ovetande till varför det är såhär? och det ända jag kan göra är att gräva ner mig i tankarna, djupare djupare och djupare. Om bara någonting litet hade varit annorlunda hade även kanske situationen idag varit annorlunda. 

Men det är synd. Det är synd att jag aldrig får hålla om dig igen.