Alla känslor går i omgångar, ena stunden gråter jag bara försöker förstå vad det är som händer, fast medveten om att det egentligen inte finns några svar, undrar vad som är fel på mig och vad som gör det så enkelt med att göra såhär just mot mig, precis som att det skulle vara okej? okej för det är bara Johanna. 
Sen vaknar jag upp nästa dag med samma klump i magen, känslan som jag så väl känner igen. 

Jag gråter inte längre, utan jag är arg och ingen får komma mig för nära. Jag är så arg för att ingenting blir bra, arg för att jag står på knä och bönar och ber för någon som bara spottar mig i ansiktet, inte bara någon heller, utan min bästavän. Hon som aldrig skulle göra såhär, hon som alltid skulle stå brevid mig och få mig att resa mig upp igen varje gång jag föll. Hon som jag prisade över allt, och utan henne vet jag själv inte längre vem fan jag är? 
Hur besviken jag är över att hon kan göra såhär, när jag är medveten från djupet av mitt hjärta att jag aldrig skulle lämna henne, oavsett vad. Jag vill kasta ut alla min känslor rakt upp och ner på henne, jag vill skrika jag vill gråta och jag vill till slut bara lägga mig i ett mörkt rum och hoppas på att vakna någonstans där det är ljusare där klumpen i magen inte finns och jag kan kalla mig själv lycklig igen. 

Sen finns det en tredje känsla, den som är minst lika jobbig. Dom dagar som har varit bra, fina saker har hänt och jag bara väntar på att berätta allt för någon, inte vilken någon som helst, utan henne. Jag längtar tills att få höra hennes röst, ringa ett samtal till min bästavän, jag längtar efter att bara få tala om för henne hur mycket jag älskar henne, hur hon betyder allt för mig. Där och då är även de bästa dagarna förstörda och i spillo. 

 

Jag känner mig lurad. Man tar hand om människor man älskar, och man lämnar dom inte, man lämnar dom inte ensamma, man låter inte folk kasta skit på dom, och framför allt inte om man redan vet vad dom gått igenom? 

Jag väntar på svar, vad i helvete har jag gjort? Jag vet självklart att jag gjorde misstag massvis med gånger, jag skämdes men jag var ärlig och bad om förlåtelse lika många gånger. Jag vet att jag hade dagar när jag kanske inte alls var så rolig att ha och göra med, men vi kände väl till varandras stunder eller? Och jag vet att jag var glad och förväntansfull på mina nya vänner och skolan och allt nyt. Men du var fortfarande nr1 och skulle alltid vara. För ingen kan mig så bra som du ingen kan någonsin ta din plats. 

 

Förstår inte varför du låter mig genomgå samma sak igen, fast 1000 gånger värre. Utan dig?