Vad meningslöst allt måste ha varit innan er. Vad gjorde jag, vem var jag och vad levde jag för? Jag minns inte, för livet med er känns så självklart och jag vill aldrig vandra framåt utan er och det är nog det som gör som ondast. Att åka till andra sidan jorden och leva ett liv där ni inte finns med dagligen, bara tanken får mitt hjärta att gå i tusen bitar även fast jag vet att vi alltid är sida vid sida och anslutna via våra hjärtan. Min kärlek är stark och lika så min äventyrslyst, jag måste få komma ut i världen och hitta platser, människor och delar utav mig själv som jag inte upptäckt ännu för att känna att jag tar vara på livet till fullo, att ge mig ut på egen hand är skrämmande lika väl som det lockar mig, jag tror och är ganska säker på att det är en otrolig erfarenhet och det är just detta som jag vill kunna insperera er med i framtiden, för jag kommer alltid att tro på er och stötta er i val ni gör i livet. Att moster försvinner fysiskt ur erat liv en tid är ingenting som kommer påverka min kärlek till er eller vår relation.