Söndagsångest. Ångest. Att jag känner mig matt och att mina steg känns lite tyngre är väl egentligen ingenting som är konstigt, med tanke på att inget riktigt går i min väg för tillfället, jag är en människa som så starkt påverkas utav det som händer runt omkring mig, jag reflekterar så mycket och känner mer än så. Det känns som jag använder dagarna till att finna svar på saker som varför jag bär på en klump i magen och varför jag känner mig tom. Utan det där samtalet innan jag ska sova blir allt ännu rörigare, jag behöver höra en annan människas röst för att överhuvudtaget kunna slappna av och känna mig okej. 

 

Att ens närmsta vänner är utspridda i städer alldeles för långt borta ifrån mig, att man försöker göra sitt bästa men endå får skit kastat på sig, att jag inte kunnat träna pga sjukdom och att jag ständigt är själv. Det gör mig ostabil. 

 

Jag slänger ut tankar och känslor som egentligen inte alls kanske fick ett ordentligt sammanhang. Jag hoppas på att bli frisk och att allt annat får falla på plats. Jag önskar hoppas VILL.