Jag kan säga att jag tappat bort mig själv, att jag någonstans på vägen förlorade bitar av den jag är och min plats i denna bittra men underbara värld. Jag vill göra alla andra nöjda, samtidigt som jag själv vill må bra. Allt går egentligen hand i hand, jag vill ingen någonting ont, jag vill känna mig älskad och jag vill att människor i min omgivning mår bra.

 

Men vad händer när jag tar ett snedsteg? Jag gruvar om och om igen, hur kan jag vara så dum? Jag är rädd, eller snarare livrädd. Jag skulle inte klara av att någon mer lämnade mig, att någon försvann, inte någon som jag valt att hålla hårt i. Även om jag innerst inne vet att det aldrig varit mitt fel förut, så får bara den här känslan mig att känna mig så otroligt misslyckad.. Egentligen ska man bara vara sig själv, kanske kan man inte göra alla nöjda. Iställer intalar jag mig själv, om jag bara ändrar mig lite, ändrar den jag är, så blir allt bra.

Jag känner mig inte som någon. Jag känner mig inte som Johanna.