Bryter ner mig själv. Som att det inte vore nog med att pappa ligger på sjukhuset, och att hon som var mitt allt är borta. Jag jagas av alla dessa "måsten" och det börjar bli för mycket för mig. Hatar att ha saker ogjorda, det ligger liksom och gnager i bakhuvudet när jag vet att jag borde plugga, vet att jag borde skriva ett cv, vet att jag måste jobba och samtidigt försöka hitta något slags andrum. Träningen tar upp tid varje kväll, och skulle inte byta ut den mot någonting i världen för tillfället. Men hur är det meningen att jag ska få ihop vardagen? Jag är glad att det inte finns någon man i mitt liv, samtidigt som jag är förkrossad över tanken att dom vänner man trodde sig ha, försvann när man behövde dom som mest. Jag är trött. Trött på allt. Kan det vända snart?