Dagar då jag inte bloggar, är helt enkelt dagar då jag har fullt upp med att få ihop verkligheten. Jag försöker leva men gång på gång dyker något upp och jag faller handlöst mot marken. Men jag är evigt tacksam som har mina föräldrar, systrar och vänner som troget ställer upp. Mina hjältar.

 

Det är kämpigt att inte få några svar, inte veta hur du mår och att inte ha dig nära. Men jag väntar ut dig i tystnaden. Hela min vardag kretsar runt tankar och frågor som det inte finns några svar på, och jag vet att jag är bra på att gräva ner mig i saker och ting. Men jag kan göra det bättre, jag kan det här. Man ska vara tacksam över människorna man har omkring sig, man släpper inte en vän att falla handlöst, det är som att du ställde mig på kanten och sedan knuffade mig rakt ner mot helvetet. Ja egentligen? Vilken vän gör så. 

 

Jag har inte längre någon bästavän. Jag insåg det idag. Jag insåg att ju mer jag försökte, ju mer raderade hon. 

Vad ska jag säga? Ingen tar någonsin hennes plats, för jag tror helt ärligt inte att det är möjligt. Jag kommer alltid alltid alltid bry mig om henne, och jag kommer alltid stå bakom henne för att rädda henne mot allt ont vare sig hon vill det eller inte. Jag är inte redo, jag kan inte släppa taget. Men jag kan heller inte stå med öppna armar och acceptera det som händer. Jag måste lära mig att leva på ett helt nytt sett, utan att förknippa varenda liten sekund med henne, fast det känns näst intill omöjligt. Jag är beroende av henne, jag är inte van vid att ta ett steg utan henne vid min sida. Och framför allt, hon äger halva mitt hjärta. Plötsigt måste jag känna allt som händer själv, reflektera över dessa känslor utan henne och det gör ont. Ge mig en käftsmäll och det skulle inte kännas alls, det skulle inte vara någonting i jämförelse med detta. Någon som sliter sönder mig både innuti och utanpå.