min största sorg..

min första riktiga sorg måste nog ha varit år 2000 jag var nästan 5år, och min morfar dog.. då bodde jag nästan granne med min mormor&morfar, å var alltid där.. varje dag! jag kanske inte minns han precis eftersom det var såpass länge sen nu, men jag minns att jag älskade honom nå sjukt ♥ det tog mig år att komma över hans död, och jag tror aldrig man riktigt kommer över någon... jag tänker ofta hur allt skulle vara förändrat om du inte dog så tidigt, om jag hade haft kvar dig nu, om du hade fått lärt mig cyklat, om du hade fått levt när jag börja skolan, se mig spela fotboll och se mig växa upp, men det fick du aldrig.... :'(

6 år senare 2006 dog min farfar, ingen förstår nog hur jävla bra min farfar var! han satt i rullstol, hade inga ben, pga hans diabetes, när jag var liten trodde jag han hade åkt skridskor ramlat och så hade hans ben gått av.. men han var ändå alltid så jävla glad! och skojade om allt.. när vi kom till norrland och han alltid mötte oss vid dörren, hur han betalade 5kr för en massage, ♥ det jobbigaste är att några dagar innan min farfar dog grät jag och sa till pappa "vi måste åka till farfar snart" och pappa lovade det.. men när jag sedan åkte var det för en begravning.. min farfars. :'(
ibland förstår man vad någon ska berätta, jag visste vad ni skulle säga till mig när jag kom hem, jag förstod det men kunde inte fatta.. och jag skulle kunna berätta i detalj vad som hände när jag fick veta det.. för jag minns det så jävligt !

fan jag saknar er.. ♥