För 5 år sedan föddes en liten kille. Jag minns hur jag gick i månader och väntade men tillslut en kväll kommer mamma inrusandes till mig när jag ligger och sover och säger "Vakna faster! Det blev en William" Killen som idag heter Nemo var född men även en obegränsad kärlek. Honom skulle jag offra livet för, honom kommer jag stå upp för. Många saker blev inte som jag eller någon annan kanske hade trott, han bär på en sorg, jag på en sorg och lika så resten utav familjen. Ett barn tar ett barns hand i sin, säger det här är vår lek och jag minns, sånt som barn aldrig ska behöva se, skulle jag överlevt utan dig?

 

Jag är så stolt över att få vara en del i hans liv, vara hans faster och att få se honom växa upp. Jag måste få tänka tillbaka på hur han som 3åring stod utanför dörren och bankade på morgonen och skrek "JAJJA!" Jag måste få känna stoltheten när han tittar upp på mig. Jag måste få lyfta upp honom och be om den där bamsekramen som får hela mitt hjärta att värma. Jag måste få jaga honom som en hysterisk faster när han är ute och cyklar, livrädd för att han ska göra sig illa, och framför allt jag måste få vara delaktig i allt jag kan.

Tiden går så otroligt snabbt, och lilla jag hoppas på att få göra avtryck och skillnad i hans liv.

 

Idag ska jag kramas och se denna fina killes lyckliga leende. Han är värd det bästa. Jag älskar honom så mycket.

Tack för att jag får vara en del utav hans liv. Han är bland det bästa som hänt mig.