Det gör verkligen ont i mig att se hur allt har blivit. Att se hur mycket du avskyr mig. Att se hur mycket du avisar mig och min existens. I mitt huvud är det så svårt att förstå hur man kan gå från så nära vänner till att inte ens kunna kolla varandra i ögonen? Är det möjligt, ska det verkligen vara möjligt.. 

Försöker få min röst hörd. Försökte rädda det vi hade. Men om man inte är två med att ta tag i ett problem, går det inte att lösa. Jag är besviken på både mig själv, och henne. Jag hade kunnat försökt mer, gjort det annorlunda. Men jag hade aldrig heller trott att hon skulle släppa taget om mig så lätt. Att hon aldrig gav mig möjligheten att säga mitt om saken. 

Det gör mig arg, att jag gått runt och undrat hur hon mår och om allt är okej. Medans hon slänger ur sig saker, som absolut inte är okej i min mening.  

Men mest är jag ledsen. Ledsen över att jag förlorade min bästavän, en person jag öppnat mig helt och hållet för och litat på genom så många år. Och det gör verkligen ont i mig, från djupet av mitt hjärta att bli så avisad som att jag inte längre existerade i hennes ögon. Jag saknar henne, och hoppas att hon en dag vill lyssna på det jag inte fått sagt. Även om det verkar långt borta. 

 

Ville bara få ur mig lite tankar. Ibland funkar bloggen bra för sånt.