Sitter i ganska djupa tankar, och gjort det hela morgonen för mig själv. Frågan jag ställer mig är låter något i stil med "hur är man som en stark eller svag person?" I tankarna om mig själv.  Många gånger ser jag mig nämligen som en stark människa vilket många i min omgivning även gör, jag har tagit mig förbi många motgångar det handlar om sjukdomar, förluster, & svek både inom familj vänskap och kärlek. Jag kämpar ofta med huvudet högt så att säga, för jag är en glad person med så himla mycket egen vilja. Som jag brukar säga "den största lyckan är att känna att någon behöver en" på något sett beskriver det den jag är. Jag kan sitta i timmar och prata med människor jag tycker om, om deras problem och tyngder, jag är bra på att tänka mig in i andras situationer och sätta ord på det, kanske just pga av det jag varit med om. Detta har blivit en stor del av min personlighet och även min bästa sida. För människor som inte känner mig och aldrig kommit mig så djupt in är det svårt att se just detta, just eftersom jag inte har lätt att öppna mig för alla. Man kan se spår av det, men inte förens jag står någon riktigt nära kan jag ta fram mig ordentligt.

Men om att vara stark handlar det om att ta sig förbi motgångar utan tårar och smärta då är jag inte stark. Frågan ställer mig också varför har jag valt att blogga och varför skriver jag detta just nu? Under åren har bloggningen bara varit ett sett för mig att placera mina tankar ord & livsstil någonstans när jag sedan fick läsare har jag med tiden kommit fram till att jag vill inte ge budskapet "hej mitt liv är bra som fan jag är alltid glad lycklig och har aldrig varit med om ett skit" för vilken människa har det så igentligen?

Jag menar om jag nu dragit upp mina starka sidor ska jag inte då också visa mina svaga? Hur jag pga allt har svårt att lita på människor är i ständig rädsla för att folk jag älskar ska lämna mig och hur illa behandlad jag än blir av någon så förlåter jag och förlåter för allt. Hur jag i dagens läge kan beskriva mig som förolämpad otroligt sårad och ledsen över hur en helt nonchalant person betett sig, ändå finns det historia och minnen & jag vägrar släppa denna personen. Hur svag är man då? Eller att jag kämpar för en nära vän som inte längre vill ha mig i sitt liv. Man måste nå till en gräns när det är dags att ge upp på vissa saker. Den gränsen finns inte riktigt hos mig. Istället kämpar jag och när jag inte ser att det ger något rullar dessa tankar runt i en jobbig storm av känslor i kroppen. "it's sad when someone you love give up on you, because they gave up on someone who never would have given up on them. " jag ger inte upp på människor. För alla människor kan göra misstag alla har brister och det är meningen att man ska lära sig efter dem. Jag menar har man haft en person i sitt liv som gett så mycket lycka varför ska ett misstag förstöra. Det finns ofta förklaringar för allt. Så vart sammanfattar vi min svaghet? Jag behåller människor som kanske inte i alla lägen är värda det,  för jag ser alltid gott i människor & blundar ofta för det dåliga. Jag gräver ner mig i problem och gör allt för att få känna mig lycklig trots att det i slutändan kanske bara slår tillbaka till motgång.