Nu känner jag mig såhär, trött seg och grå, framför allt grå. Jag ska vara ärlig, känner ingen som helst ro i min kropp. Jag känner stress och obehag och oro och sorg. Allt på exakt samma gång.

Jag längtar tills den här stenbumlingen ska lämna hjärtat och jag ska kunna säga till mig själv igen att jag mår bra och är lyckligast i världen. Jag längtar tills någon kommer och hjälper mig att se en annan sida av världen, för allt händer av en anledning va? Trots att det kanske ibland (som just idag!!) är svårt att se vad den förbaskade anledningen skulle vara. 

 

Jag har iallefall gjort en del nytta idag. Ute på vägarna har jag kört, tänkte ju ta körkort om fjorton månader så måste väl ligga i! Sen har jag som sagt tjänat pengar, ätit sallad och nu inväntar jag solsidan med nötter och loka. Hade egentligen tänkt inviga mina nya träningsbrallor, men när det nästan är -20 grader ute säger kroppen emot.