I helgen var det alltså crousing i min hemstad vilket ledde till att det för en gångs skull vistades människor ute på gatorna efter midnatt och musik spelades i en stad som vanligen ekar tomt och tyst, det var underbart helt enkelt! För det vore lögn att säga någonting annat. Tillbringade dessa dagar med alla dom vänner som ligger mig varmt om hjärtat, (och alla tankar på Lovisa som saknades självklart) Allt jag hade hoppats på och ville göra slog igenom till verklighet, jag dansade, skrattade, pratade med saknade människor och tatuerade mig, ah det gjorde jag också. Så därför är det väl inte helt rätt att vara tacksam över denna helg, tacksam över människorna jag har turen att ha i mitt liv.

Dag 2 denna jobbvecka är avklarad och på torsdag tar jag äntligen semester! Denna tisdagskväll har jag spenderat vid sjön med vännerna, käkat i solnedgången och även åkt båt, vardagslyx. Vi hörs snart igen! Puss

Klev upp strax före 05.00 och åkte till gymmet för att börja dagen med cardio. Blev 1h på trampmaskinen så brände ca 680 kalorier. Bra start på dagen! 

Nu sitter jag på jobbet med kaffe och en bode, ska strax sätta igång och slita. 

Vet ni vad? När jag mår som allra sämst isolerar jag mig helt ifrån omvärlden. Stänger av. Låser alla ute. När jag mår som allra sämst så vet ingen hur jag egentligen mår, för det är som då jag är som oärligast. Jag ljuger om min hälsa och hur sårad jag faktiskt är. Jag kämpar för att få mitt brustna hjärta att slå samtidigt som jag försöker dölja mina öppna sår med plåster. Under denna period kan jag vara en riktig dålig kompis. För jag vill inte umgås, prata, eller bli omplåstrad. Jag vill sörja och vara ifred.

 

Eftersom de fyra senaste åren periodvis sett ut på detta sätt har jag alltså förlorat en del kompisar, men även skaffat mig nya. När jag slutar svara på sms har några listat ut att jag istället ligger och gråter. När jag inte vill träffa folk vägrar några att låta mig vara själv. Och när jag ljuger om hur jag mår är det några som frågar, nej hur mår du, egentligen?

 

Man kan inte rå för hur man mår, hur ens undermedvetna spökar eller ens att barndomsminnen kommer ikapp en. Det man kan rå för är dock vad man väljer att göra utav situationen. Men faktiskt, så är inte alltid benen tillräckligt starka för att bära upp en. Man orkar inte, och sängen känns mer lockande än att gå ut och försöka pynta sitt ansikte med ett smile som inte finns.

 

Trots att man är en skit dålig vän just där och då, så är det vänners skyldigheter att förstå. Man ska inte behöva förklara allt i minsta detalj. Hur skulle man ens kunna? Det är ord man inte ens låter sig själv tänka. De är för jobbiga, och tungan sätter knutar på sig själv när man ska beskriva. Vad som hänt. När det hände. Varför man mår som man mår. Ibland vet man knappt själv, men det är då ens vänner ska veta. De vet att man mår dåligt. De ställer upp, på riktigt. Inte bara skickar ett sms med ett hjärta. För det hjälper inte utan gör bara saken värre. Att veta att någon vet, men inte bryr sig på riktigt. För det är ju då man behöver som mest hjälp, och ingen kan ge en den. Så man låser in sig, för det är inte lönt att försöka. Man vill ju ha hjälp utan att erkänna det och det är det ens vänner ska förstå. I annat fall kan man ställa sig frågan hur mycket de vet om en, eller om de ens är ens riktiga vänner. För de som står en som närmast vet hur man reagerar.

 

När allt känns bättre, glöm aldrig vilka som ringde dig och peppade. Glöm aldrig vilka du kunde gråta tillsammans med. Vilka som kunde hålla dina hemligheter. Vilka som förstod, agerade och ställde upp. Och glöm inte vilka som svek dig när du behövde det som mest. För de personerna har du ingen skyldighet att ställa upp för i framtiden.

---

Alltså jag finner inga ord över den här texten, den är så jag. 

Texten är skriven av Ellinor. Gör er själva en tjänst och gå in och läs hennes texter under kategorin "texter" 

Tre saker jag saknar... 

Saknar kärlek, att få känna mig speciell och uppskattad av HONOM.

Skulle vilja stå på fotbollsplanen igen, fotbolls-VM gör inte att min saknad blir mindre. 

Jag saknar även min barndom, även fast jag älskar att växa upp, kunna göra vad jag vill och gå min egen väg, så skrämmer det mig så fruktansvärt att jag aldrig mer kommer att bli yngre än vad jag är idag. 
Tre saker jag ogillar... 

När man endast duger för någon när ingen bättre finns omkring. Hur hopplöst det känns när man verkligen försöker vara "någon" för en människa men känner sig som "ingen" Ytliga relationer, kort och gott. 

Droger och allt vad det kan göra med människor. Är det inte bra sorgligt när man väljer sitt beroende framför sitt barn etc? 

Människor som är respektlösa. Man kanske inte tycker om alla människor, men det är INTE okej att kasta skit på andra för att komma längre själv utan man ska kunna respektera varandra. 
Tre saker jag vill ha... 

En ny garderob med träningskläder skulle verkligen inte sitta helt fel.

Det finns en sjukdom som får mig att hålla andan såfort den kommer på tal, jag skulle vilja ha ett botomedel emot den och kasta ut den i världen till alla kämpar och kämparna som jag har i min omgivning. 

En bil? En fin bil.