Ett tag var ensamheten mitt enda alternativ, låt ingen komma för nära. 

Det var rädslan som gnagde och skavde inom mig. "Jag kommer inte klara av att bli lämnad igen, så det är lika bra att lämna alla utanför." 

Men jag vet att jag någonstans lyckades komma upp på benen igen, livet kommer förstöra mig och krossa mig fler gånger än såhär. Jag kommer få bearbeta sorger, smärta och så mycket jävligt, för livet har alltid sina med/motgångar och vi kommer aldrig kunna göra något åt det, hur mycket vi än önskar. Men dom dagar man känner dessa känslor, känner hur känslan av otillräcklighet kryper innanför skinnet och när en klump satt sig i hjärtat på dig. Stäng inte in dig. Snälla, gör inte det. För egentligen, finns det något finare än att ha en person som kan rädda dig, bära dig, och få dig att känna dig älskad även dom värsta dagarna? Någon att bearbeta tillsammans med och någon att växa med. 

 

Ensamheten är den enda känslan som verkligen kan få mig att känna mig svag. För under min svagaste stund i livet var jag ensam. Man ska aldrig stänga dörrar för människor som bryr sig, man ska ta emot kramarna och man ska andas i takt till varandra, vi finns till för att rädda varandra.